Milen

Jepp, nu har jag sprungit milen - för första gången i hela mitt liv! Tidigare har jag inte sprungit längre än 5 km så det är iaf en fördubbling...

Bestämde mig för att jag skulle bara springa när jag själv kände att jag hade lust - typ aldrig, utan tänkte att tar jag mig runt Vansbro kämpar jag mig ju igenom Lidingö - om än med lite promenad stråkar... Idag efter jobbet kände jag dock att det var perfekt löparväder - bara att köra när lusten väl faller in!

Så jag gav mig iväg i spåret (ett spår jag aldrig sprungit tidigare) och kämpar på, det känns faktiskt bra och fötterna pinnar på av sig själva.. det går inte fort men det går! Däremot tar skyltarna plötsligt slut efter ca 2 kilometer, undrar var skjutton jag är och börjar så sakta fundera på om jag inte har sprungit fel - för nu måste jag väl ha sprungit lite väl långt. Ser en motionstavla och kollar in den - satan då, jag var på rätt spår och hade bara kommit halvvägs, bara att pinna på då. Lite håll kom oxå - vad nu det beror på - men då sprang jag ett tag med armarna upp i vädret för att hoppas att det skulle ge kroppen mer syre (om nu håll beror på syrebrist) det gick iaf över efter ett tag...vad det måste ha sett ut -tur att jag inte mötte någon...

Ska motvilligt erkänna att jag faktiskt gick ett par gånger (skäms) men inte mer än så, trots att tröttheten var märkbar och jag inte hade en aning om var jag var så kändes det bra... Ungefär tills dess att jag kände doften av bullar... hallå..snacka om elakt. Mådde faktiskt mest illa av doften, även om jag älskar allt som innehåller socker, så passade det inte i löparspåret.

Med en kilometer kvar till mål kom mjölksyran, blev helt stum i benen och orkade knappt lyfta dem över marken - kändes som om jag stod på stället och sprang. Men så lätt ger jag mig inte utan såg det som en bra erfarenhet - bekämpa mjölksyran! Kämpade på men snubblade på en rot inför fem mycket förvånade stavgångare... herregud, skrapsår och blod till trots var det bara att resa sig upp, le lite och springa vidare... Inte heller det var menat för andras ögon...

Tog mig iaf i mål, tyvärr på en otäckt dålig tid ca 1 timme och 15 minuter... men jag kom iaf i mål! När jag skulle gå uppför mina tre trappor i lägenheten fick jag krampkänningar de sista stegen på varje avsats. Även det såg jag som en bra erfarenhet men log lite åt den skumma känslan och tänkte att det var tur att jag var hemma - motionärerna runt omkring mig har sett tillräckligt idag- de behövde inte chockas med denna upplevelse oxå...

Kanske ses vi ute i löparspåret på Fredag - om lusten faller in?